Center Syd den 12 december. Parkeringskaos. Lustiga människor (var kommer de ifrån?) och lustig företeelse. Att vi alla jagar runt och köper en massa saker som vi hoppas sent ska glömmas men som förmodligen glöms så fort de är inslängda i något skåp. I Jesu namn. Amen.Vi har detta år dragit ner på julklapperiet så det knakar om det. Och det känns underbart. Lika underbart som att åka till tippen eller skänka gamla kläder till behövande (fast ja, jag vet, det är någon som skor sig på vägen, men iallafall...). Men det är barnens jul säger man. Och ja, vi gör det för barnen. Försöker skapa den ultimata mysigheten så att de har något att minnas den dagen de sitter på ålderdomshemmet och minns sina barndoms jular. Mormor Steino minns idag slädturen till kyrkan där min morfar var klockare. Snö på Gotland, inte så många julklappar, men julottan och alla syskonen som trängdes där på kälken. Och det är väl lite så vi alla önskar våra barn.
Kanske därför jag blev helt begeistrad av Anne på Grönkulla. (Sparsamhet, knot och nit. Ingen onödig konsumtion. Klimatvänligt.) Tidigt 1900 tal, lika magiskt som Fanny & Alexander julen, fast utan det större dramat. För jag minns också hur magiskt det var kvällen innan julafton. Visste att mamma & pappa använde en av källargarderoberna till julklappar och där stod jag och klämde och ibland t.o.m tjyvöppnade något väldigt intressant paket. Inser att min barndom på något sätt måste varit startskottet för den överkonsumtion som vi ser idag. Tror inte barn på sextiotalet fick så mycket paket. Jag föddes i "rätt" tidsålder och får än idag höra av syskonen hur bortskämd jag var och hur mycket presenter jag fick. Men det var verkligen skillnad på sextiotal och sjuttiotal. Och nu 00-tal. Är det något jag vill ge mina barn så är det känslan av förberedelse (advent, lucia, adventskalender, önskelista, lussebak, pepparkakshus, kransbindning, julmarknad), känsla av längtan (längtan till denna mörka månad på året då vi tänder alla ljus och sjunger julsånger och låter traditionerna spira som aldrig förr) och till sist förvissning om att man kanske inte fick allting man önskade, men att ingen i hela världen någonsin får allting de önskar sig, och att det är OK. Ens liv är inte lyckat bara för att man får allting man pekar på, vare sig det är människor eller ting. Det är vägen dit, känslan av oskuld och en ljuv längtan som till viss del blir tillfredsställd men aldrig helt riktigt. Att faktiskt bara äta en liten del av kakan och inte ha den kvar. Så att man är tacksam för det man har. Och tacksam att man har någon som man kan ge till. Barn eller medmänniska. Engagemang i barnens liv, intresse för deras liv, en vilja att ge dem en färgpalett att själva måla sina önskedrömmar på. Pengar och saker betyder ingenting. Men säg det till dem som springer där runt runt på Center Syd och alla andra shoppingställen. Svettiga, sura och otillfredsställda. Ni får aldrig hela kakan. Och ni kan heller aldrig äta upp den.
KAKA!
SvaraRadera